Princes of the Yen

Princes of the Yen
Princes of the Yen

Jag har sett en dokumentär som bygger på boken Princes of the Yen av Richard Werner. Den handlar om Japans ekonomiska uppbyggnad och fall med början efter andra världskriget. Det som är mest intressant är att starka intressegrupper medvetet startade och förvärrade en kris för att förvekliga sina syften. Många av tankarna här är författarens egna.

Den handlar också om hur centralbanker utövar sin makt utom kontroll för allmänheten och utan hänsyn till konsekvenserna de orsakar för sina medborgare.

Jag vill börja med att förklara skillnaden mellan en “vanlig” bank och en centralbank. En centralbank är en stats bank. Den kan bestämma vilken ränta som gäller för utlåning till vanliga banker. Centralbanken kan också öka och minska mängden valuta som finns i en stat. Genom dessa åtgärder, kallas monetära åtgärder, påverkar centralbanken ekonomin i staten. Bank of Japan är således staten Japans centralbank.

Princes of the Yen

Titeln syftar på några av de individer som jobbade för Bank of Japan (BoJ), Japans centralbank, och genomförde sin morbida plan . Men låt oss börja från början…

Efter andra världskriget var Japan besegrat, ödelagt och konkursmässigt ekonomiskt.
Den metod de använde för sin återuppbyggnad var att applicera en krigstidsekonomi, War Time Economy, fast för konsumentvaror i fredstid!
Vad är då en krigstidsekonomi? Det är helt enkelt att staten i fråga använder all sin förmåga att framställa varor och tjänster till att så effektivt som möjligt nå uppsatta mål utan hänsyn till det civila samhället. Sovjetunionen var ett annat exempel på detta. Tack vare att staten centralt planerade vilka fabriker som skulle tillverka vapen, ammunition, fartyg med mera kunde man snabbt framställa stora mängder av det som behövdes.

Battleship

Efter kriget låg som sagt den japanska industrin i spillror. Bankerna ägde värdelösa statsobligationer. I det här läget gick den japanska centralbanken BoJ in och erbjöd sig att köpa aktier i utbombade fabriker samt bankernas statsobligationer. I gengäld fick bankerna och företagen nytryckta pengar som kunde användas för utbyggnad.

Det är här BoJ använder sig av krigstidsekonomi i fredstid. Genom så kallad Window Guidance där BoJ beordrade bankerna vilka sektorer de skulle låna ut pengar till kunde de styra produktionen. Den här finansieringen visade sig vara väldigt effektiv och bidrog till det japanska undret där ekonomin och levnadsstandarden i Japan snabbt uppnådde och även gick om andra industristater i väst.

Den hemliga planen

1986 påbörjades utkastet på en plan vars mål, enligt de som formade den, var att skapa en levnadsstandard som mer liknade den i väst. Den grupp som jobbade med planen leddes av den forne BoJ-chefen Hauro Maekawa och den eller de som uttryckte misstro mot planen fick lämna gruppen. Planen skulle innebära slutet för den framgångsrika krigstidsekonmin och långtgående ändringar i de japanska politiska samt sociala systemen.
Det kanske mest uppseendeväckande med denna plan var att upphovsmännen trodde på att det enda sättet sådana här långtgående ändringar kan göras var genom att hamna i en kris.
Man menade alltså att medvetet sätta landet i kris genom monetära åtgärder. Och det bästa sättet att skapa en kris var att blåsa upp en finansiell bubbla då det inte finns någon som kan förebrå de åtgärder som sätts in för att lösa problemen bubblan har skapat.

Bubbla

Bubblan blåses upp

Under andra delen av åttiotalet krävde Bank of Japan att ekonomin skulle fortsätta växa och ett sätt var att se till att driva upp värdet på fastigheter, aktiemarknaden samt löner. Allt detta bidrog till att man kunde få in allt mer pengar i form av skatt. BoJ mer eller mindre tvingade bankerna att se till att de lånade ut pengar till i princip vem som helst.
Tänk dig en inkastare på en spansk bar, precis så agerade bankerna i Japan under den här tiden.
Ville du som nygift låna en miljon för att skaffa ett boende till den nya familjen? Då fick du två miljoner!
Blev du nekad att låna pengar för ett år sedan av banken för du inte var kreditvärdig? Inga problem, i år får du låna!

Allt detta gjorde att folk lånade pengar billigt, investerade på börsen, skaffade sig två eller fler bostäder i spekulationssyfte. Nedan är en graf över det japanska aktieindexet Nikkei:

Nikkei
Nikkei index 1950-1990

Hela den ekonomiska boomen berodde på en enda sak och det var det massiva nytryckandet av pengar som tvingades ut i det japanska samhället och till företagen.

Normalt sett borde ett massivt tryckande av nya pengar, i det här fallet Yen, leda till en urholkning av värdet. Det vill säga, i förhållandet till dollar borde värdet på Yen sjunka. Men detta inträffade inte. Valutamarknaden lyckades inte snappa upp att mängden nya Yen ökade lavinartat utan detta maskerades genom att Japan hade ett högt handelsöverskott, de exporterade mycket mer än de importerade.
1989, efter den otroliga uppgången i priser på aktie- och fastighetsmarknaden, var tiden mogen att starta krisen och punktera bubblan.

Bubblan spricker

Bank of Japan satte nu stopp för den vilda utlåningen av pengar. Det ironiska var att en av de personerna som stod bakom skapandet av bubblan, Yasushi Mieno, nu gick ut som en hjälte i cape och beskrev hur osund en ekonomi skapad av massivt nytryckande av pengar var.

Minister Mieno
Yasushi Mieno

Efter strypandet av nya krediter slutade värdet på fastigheter öka. Aktiemarknaden slutade också stiga och tappade 1990 över 30%.
1991 slutade helt plötsligt BoJ med sin Window guidance och detta lämnade bankerna handfallna. De började inse att de satt med stora lån till knappt kreditvärdiga låntagare och den risk de hade vant sig att bortse från snart skulle bita dem hårt i rumpan. Bankerna ströp snabbt utlåningen vilket fick korthuset att börja rasa samman. 5 miljoner japaner förlorade sina jobb, självmordsstatistiken gick upp och över 200 000 företag gick i konkurs. Mellan 1990 och 2003 sjönk Nikkei index med över 80% och fastighetspriserna i storstäderna föll också över 80%.

Nikkei index 1990-2003
Nikkei index 1990-2003

I det här läget förklarade chefen för BoJ, Mieno, att tiden var kommen för reformer.
Det var dags att skörda vad man hade sått…

Krisen

Japan led av sin högt värderade valuta i det här läget. Det var svårt att konkurrera på den internationella marknaden när produkterna man framställde var dyra. Finansministeriet beordrade BoJ att sälja en stor mängd yen och köpa dollar i hopp om att växelkursen skulle falla. Detta fungerade dock inte.
Man försökte därefter stimulera ekonomin genom att sjösätta en mängd statsfinansierade projekt. Under tio år satsades det mer än 146 000 miljarder Yen i sådana projekt vilket så småningom ledde till ett budgetunderskott på 230% av BNP, det högsta i världen.
Ekonomin ville ändå inte komma igång, konsumtionen förblev låg.
Här skulle BoJ kunnat ha gjort samma sak som efter andra världskriget: köpt upp bankernas dåliga lån. Genom att göra detta skulle bankerna kapitaliseras upp och bankkrisen skulle upphöra. Men inget gjordes…

Det hände förmodligen ingenting för att BoJ inte ville att krisen skulle upphöra. Varför? Kanske är svaret att de chefer och tjänstemän som nu arbetade för Bank of Japan var skolade i USA på amerikanska universitet och därför ville införa en amerikansk variant av ekonomi. Hittills hade BoJ varit underordnad Finansministeriet men en av de reformer Mieno ville åstadkomma var ett totalt oberoende för Bank of Japan. Detta uppfylldes 1998.

japan

Reform

Det traditionella och för Japan framgångsrika sättet att bygga sin ekonomi ersattes allt mer av den typ av ekonomi som fanns i t ex USA. Den ekonomiska makten försköts från bankerna till aktiemarknaden. Detta drevs genom att ta bort bankgarantier från konton på banken och istället ge skattelättnader för investeringar i aktiemarknaden. BoJ inledde mer eller mindre en kampanj för att tvinga landets banker på knä för att sedan förstatliga dem. Därefter krävde man företagen som lånat pengar från bankerna att betala sina skulder. Många företag kunde inte det vilket fick dem att gå i konkurs.
Häpnadsväckande nog ingick de personer som drev detta förfarande hårdast i den rådgivande styrelsen för en division inom Goldman Sachs, en firma som specialiserat sig på att köpa upp konkursade företag. Japan som efter andra världskriget byggt upp en välfärdskapitalism skulle eftersom Bank of Japan så tyckte, övergå till aktieägarkapitalism.



crisis

Kris i hela Sydostasien

Japan var inte det enda landet som hamnade i en djup recession. Även Thailand, Indonesien och Sydkorea fick erfara detta. Dessa länder pressades av IMF (Internationella Valutafonden), WTO (Världshandelsorganisationen), samt US Treasury (motsvarande Riksgälden) att låta sina inhemska företag låna valuta i dollar. Centralbankerna i de asiatiska länderna gjorde det dyrare för företagen att låna i inhemsk valuta för att på så sätt tvinga bolagen att låna pengar utomlands. Centralbankerna lovade också att hålla en fixerad valutakurs mot US-dollarn så företagen inte skulle löpa någon risk att få betala tillbaka lånen dyrare när de använde den inhemska valutan.
Det här var inte problemfritt eftersom den fördel en lågt värderad valuta kunde ge vid export försvann vid valutafixeringen. Det blev lika dyrt för de länder som importerade t ex thailändska varor som om de vore amerikanska. Exporten gick ner.
Valutaspekulanter vädrade blod och gick till attack mot de här asiatiska länderna genom att aggressivt sälja baht, won och rupees. För att försvara sin valuta köpte centralbankerna sin egen valuta med de dollar de hade tills de inte hade fler dollar kvar.
Om de helt skulle få slut på dollar skulle länderna vara tvungna att ta hjälp från IMF för att undvika statskonkurs.

Thailand skickade en delegation till Japan för att få ekonomisk hjälp och slippa blanda in IMF. Detta satte Washington stopp för. De sade att den enda hjälpen som var aktuell skulle komma från IMF (som var styrd från Washington).

IMF

IMF

Så fort Sydkorea, Thailand och Indonesien insåg att de var tvungna att ge upp satte IMF upp kontor inuti ländernas centralbanker varifrån de dikterade villkoren för ländernas ekonomiska kapitulation. IMF krävde påverkan på pengatryckande, kraftiga lagändringar och branta räntehöjningar. När detta infördes började företag som inte hade råd med räntorna att gå i konkurs. De inhemska bankerna ägde nu privat- och företagslån med små utsikter att få tillbaka pengar vilket gjorde den i princip bankrutta.
IMF var mycket väl medvetna om vilket kaos de ställde till med, det ingick i deras plan. En av deras krav var att bankerna inte fick räddas av sin stat utan att de skulle gå i konkurs och säljas billigt, ofta till amerikanska investmentbanker.
Läs det här en gång till, IMF dikterade alltså att staten inte fick rädda de inhemska bankerna utan att de skulle säljas till utländska aktörer. Men när en liknande kris drabbade amerikanska banker skulle IMF agera helt annorlunda…

America

Kris i USA

När Long Term Capital Management, en amerikansk hedgefond, höll på att kollapsa och därmed de amerikanska banker som lånat ut pengar till fonden, hjälpte FED (den amerikanska centralbanken) till att skrapa ihop pengar för att rädda den undan konkurs. Det var precis det som vägrades de asiatiska motsvarigheterna! Allt som hände i Asien verkade varit en kupp där kriser startades för att främst amerikanska finansiella institutioner skulle kunna köpa tillgångar billigt. Och likande saker pågår nu i Europa…

EU

Europeiska krisen

Länder som ingår i Eurovaluta-samarbetet har sagt upp sin rätt till att ha en nationell valuta och lämnat över makten till den europeiska centralbanken ECB. Eurozonen har en gemensam styrränta som gäller alla medlemsländer men mängden valuta som trycks upp i respektive land varierar kraftigt. T ex kunde ECB säga till Tyskland att minska sitt pengatryckande medan Irland kraftigt skulle öka sitt. Eftersom räntan var densamma men mängden valuta som var tillgängligt för investeringar skiftade kunde Tyskland hamna i recension medan Irland nådde kraftig tillväxt.
Just Irland tillsammans med Spanien, Portugal och Grekland tryckte mer än 20% nya valuta per år vilket till en början ledde till en ekonomisk boom men precis som i Japan när nya pengar slutade tryckas föll värdet på tillgångar brant. ECB kunde förhindrat processen från början till slut men valde att inte agera. Istället krävde man reformer i dessa länder där mycket av den självständighet som fanns ekonomiskt flyttades över till ECB.

ECB är en internationell organisation som står över och utanför alla europeiska länders lagar. Dokument som lagras inom ECB får inte eftersökas eller begäras ut av något lands polis eller åklagare. ECB är en av världens mäktigaste och minst transparenta institutioner.

Kommissionen (den europeiska) är en mäktig grupp i EU vars uppgift är att bygga Europas Förenta stater. Den rapport som sade att det var nödvändigt att bygga upp ECB som den ser ut kom från kommissionen själv!

Sammanfattning

Över hela världen innehar centralbankerna signifikant makt men till de flesta människors okunskap. Centralbankerna agerar ofta utanför människors möjlighet att påverka dem men det centralbankerna beslutar påverkar alla människor.
Centralbanker kan iscensätta kraftig tillväxt, recession eller depression genom sina beslut.
Jag kan inte annat än känna rädsla för hur mycket makt centralbankerna kan inneha utan att kunna avkrävas ansvar inför någon demokratisk institution. Det fullkomligt sanslösa pengatryckandet vi sett sedan Coronakrisen kan, efter att ha gått igenom Princes of the Yen, vara starten på ytterligare en planerad kris vars resultat historiskt sett kan sluta i global depression eftersom i princip hela världen drabbats.

2 svar på ”Princes of the Yen”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.